Det här kommer inte bli ett muntert inlägg så vill ni inte bli nedstämd ska ni sluta läsa här och nu.

Själv känner jag mig som en zombie och jag önskar att jag kunde säga att det berodde på för lite sömn pga att jag velat ha så mycket vakentid som möjligt med han, att jag är den lyckligaste på jorden...

Nä, så är det ju inte, min sömn har vart skaplig i alla fall fram till natten mot idag. Jag vet inte var jag ska börja,kanske ska jag börja i slutet ?

Det är över, slut, finito, inget finns kvar, om det egentligen ens fanns nåt.

Å ändå sitter jag här som ett jävla vrak, vad fan är problemet ???

Det är helt galet ju, jag känner inte igen mig själv längre. 

Jag brukar inte vara en lipsill, jag är så bra på att trycka undan jobbiga saker och bara gå vidare, gråta gör jag ytterst sällan, YTTERST sällan. Nu har jag gått och småskvättat hela jävla dagen, va ju lagomt drygt på jobbet. Hela insidan skrek men mot kunderna log jag vänligt. Funderade på att skita i att gå på jobbet men jag mådde bara dåligt av att vara i lägenheten. Allt hemma påminner om han nu, då han hade gått i morse var jag tvungen att renbädda sängen, slänga allt i tvätten, handduken han använt och få bort disken. Ändå skriker allt i mitt hem HAN, vart jag än går, tittar sätter mig så finns han kvar. Har inte kunnat äta mer än några tuggor av en macka och några klunkar drickyogurth på hela dagen. Tittade in i kylen då jag kom hem och såg uppskuren paprika och tomat som vi haft till frukost någon dag men då jag såg det vände det sig bara i magen och jag stängde kylskåpsdörren. 

Varför blev det så här då ? Vad är det som fått mig så ledsen ?

Jag tror egentligen inte att det har så mycket med just han att göra. Snarare hur vårt möte blev för två veckor sedan och hur han fick mig att känna då. Det är ju så bra som jag mådde då jag alltid vill må då jag är med någon. 

Och visst gillade jag ju han, absolut, vi kom väldigt bra överens, var avslappnat och kul. Förälskad ? ja. Kär ? nej, det var jag inte.

De här dagarna han var hos mig nu har inte alls vart lika fina som den tidigare gången. Jag har tom kunnat känna mig lite irriterad, sur. Även lite ledsen och besviken att de inte blev som jag hoppats.

Jag ha ju känt innan han kom nu att de kändes som att det skulle gå åt skogen. Min magkänsla är det ju då inge fel på.

Jag har undvikit ämnet alla dagarna han vart här nu i veckan men igår kväll var jag tvungen ta upp det. Han vill inte gå vidare med detta pga av att det är 30 mil mellan oss nu, mest troligt kommer han att flytta till Norge dessutom och då blir det ju bra mycket längre. Och allt det här förstår jag ju såklart. It make sense. Det är ju tortyr att inte kunna ses så ofta. Men jag frågar mig själv den stora frågan: Varför var jag så korkad som började träffa någon som bor 30 mil bort ? Varför ? Jag har gjort det förr och borde veta bättre, man ska väl lära sig av sina misstag ?

Jag hoppas att jag kommer må bättre imorgon, nu är jag ju helt slut av för lite sömn och ingen mat,kanske kan jag tänka klarare då jag vaknar imorgon och känna att det här faktiskt inte är en big deal. 

En gullig kille som jag absolut hade kunnat satsa på men nu blev det så här. Hade kunnat vara betydligt värre saker...